skönt å va' hemma

Så var vi då hemma igen. Vi lyckades få med oss all packning. Tack Helena för att du hämtade oss! 

Så här är första delen om vår lilla resa till Canada.

Vi kommer av planet och plockar av bagaget från rullbandet, och traskar ut genom portarna. Det är en sån lustig känsla, lite otäck faktiskt. Rummet utanför är ju fyllt med folk som väntar på sina nära och kära, som de kanske inte sett på länge. Man har ju allas ögon på sig, i hopp om att vi är dem de väntat på. De tittar på klockan eller vänder blicken tillbaka och stirrar på dörrarna igen. Själva går vi sakta framåt och ögnar igenom varenda människa. Jag försöker komma ihåg hur mina svärföräldrar ser ut. En liten, kort och smal, vietnames och en kort men lite kraftigare canadensare. Det ska nog inte vara så svårt att hitta. Men när vi jobbat oss igenom hela fältet av väntande människor som bara flyttar på sig om man kör på dem litegranna med vagnen, ser vi fortfarande inte Joeys föräldrar.
 Efter några telefonsamtal och ännu mera väntande så ser jag Shelly komma springande. Det var tydligen mycket mer trafik än de räknat med. Hon drar tag i August och kramar honom hårt.

Vi packar bilen, hoppar in och kör iväg. Till Chilliwack, en liten stad en timme öster ut från Vancouver. En Hillbilly stad om jag får säga det själv. (Alltså cowboys och sånt). Det ligger väldigt vackert mellan bergen, som vissa fortfarande är snöklädda.

Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om men jag minns att min svärmor pratade nonstop hela bilresan. Själv var jag mest nervör för hur deras hundar skulle vara. Sist jag såg dem var de valpar och otroligt aktiva... Men det visade sig att de var riktigt trevliga, väluppfostrade. Förutom den lilla detaljen att de är extremt överviktiga. Men det går på diet nu!! enligt svärmor...

Hon har gjort iordning undervåningen av huset till oss. August får en egen spjälsäng, en byrå fyllproppad med blöjor och våtservetter. Så efter en stooor middag, som bara är början till vårt konstanta ätanade under denna semester, en genomgång av allt som svärmor handlat till August, somnar vi gott. Eller lite oroligt om jag ska vara ärlig. August var ganska rädd för hundarna, de är ju fyra, skäller lite och vill ju så gärna hälsa på honom. Han har ju träffat hundar förut, men en trettonårig Golden Retriver går inte att gämföra med en supertjock huskey, två medeltjocka livliga småhundar och en ganska tjock svart labrador, som tror att hon är lika liten som de andra hundarna...

hmm tre veckor var det ja.


men flyget gick bra!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0